Stundtals visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Publiken var på helspänn och jag tror att det var fler än jag som tänkte "avbryt matchen nu, så får vi en poäng var", fyra lika, inte så pjåkigt. Men det var trots allt nästan femton minuter kvar, och ingen normal domare avbryter matcher för att publiken vill. Vi vet ju alla att det är under de sista tio minuterna som Halmstad har svårt att hålla tätt där bak och många gånger har vi fått se bollen rulla in bland nätmaskorna strax före domaren tar pipan till munnen och blåser av matchen, men denna gången skulle det bli annorlunda. Laget stod upp i nittio långa minuter och hade aldrig en tanke på att ge upp. När det var någon enstaka minut kvar av ordinarie tid hände det som alla hoppats på- det blev mål. Joe Sise gjorde mål! Halmstad skulle vinna! Vi skulle vinna! Det var galet. Alla hoppade och applåderade och skrek ut sin lycka. Det var snudd på SM-guld känsla. Spelarna tog sig med nöd och näppe tillbaka till planen efter sitt firande och kramande och spelade klart matchen med en inbytt veteran (Michael Svensson) på plats som för övrigt fick stående ovationer vid inhoppet (gåshud)! Och där tog matchen slut, vilken lättnad, Halmstad-killarna kunde andas ut, de hade vunnit! Vi hade vunnit! För första gången på jag-vet-inte-hur-länge vann vi, tre poäng! Spelarna kramades och skrattade och alla var så lyckliga, jag ville så gärna springa in på planen och vara med i glädjeyran, fast det kunde jag ju inte, förstås. Det var ju inget SM-guld vi hade vunnit, utan bara en helt vanlig seriematch. Fast det spelade ingen roll, glädjen var lika stor för det. Hela vägen ut från arenan applåderade jag, det gick helt enkelt inte att sluta. Flera gånger sa jag: "De vann, de vann verkligen, 5-4, vilken grej alltså!" Och ja, ska man vinna så ska man göra det ordentligt, trots att det inte gäller ett SM-guld.


Bilderna har Daniel Stenholm tagit och resten hittar ni här!