Jag kommer så väl ihåg den här dagen. Den var fantastisk. Jag hade i flera dagar, veckor, ja, månader, blivit utjagad utav Zoria. Och ja, utjagad. Hon sprang emot mig, högg efter mig och sparkade efter mig. Hon var inte nöjd förrän jag var borta från hennes revir. Jag vet att jag var rädd från och med att jag gick in i hagen tills jag kom ut - för det mesta utan häst. Jag ville minst av allt visa att jag var rädd för henne. Rädd för sin egen häst. Kom igen liksom, det är man bara inte. Så jag fick snabbt kila in i stallet och hämta en hink med kraftfoder och försöka locka på henne. För hon var inte helt blåst, vilken hästa tackar nej till mat? Hon kunde glatt komma fram, stoppa huvudet i hinken och börja glufsa i sig. Men så fort jag skulle ta fast henne var hennes huggtänder där igen. Jag har en hel del märken (eller märken och märken, små, små ärr som knappt jag själv vet vart de sitter) på armarna där hon har bitit tag. Smärtan är obeskrivlig, det gjorde fruktansvärt ont.
Men just denna dagen, jag gick långsamt fram till henne, när jag stod ett par meter ifrån henne kollade hon på mig med en blick som att "Förlåt, jag vet att du ofta är rädd för mig, men, vi är ju ändå kompisar... Så, låt gå för idag då". För stunden litade jag på henne. Och hon litade på mig. Jag kopplade fast henne och svävade glatt genom hagen. Vi hade klarat en bit på vägen. Men det hade också tagit över nio månader.